3 år!
1095 dagar!
3 år?
1095 dagar?
Nej, jag kan inte förstå det!?
Ännu!
Nej, jag kan inte ta det till mig!?
Ännu!

Men jag vet, ja, tro mig jag vet!
Jag vet att det har hänt
Jag vet att det kommer
Ja, att det kommer en dag då det blir verkligt
Verkligt för mig
Att han inte längre finns
Inte finns mer än i minnet och hjärtat
Det skrämmer mig
Ja, bara vetskapen om att jag en dag kommer förstå skrämmer mig
Förstå att han inte längre finns
Förstå att vi redan har setts för sista gången
Utan att ha vetat att det just då
Att det just då skulle bli vårat eviga adjö
Vad gör jag då?
Vem blir jag då?
Det är ju mycket tack vare honom som jag är den jag är idag
Hans val i livet har skapat en stor del av min identitet
En stor del av det som gör mig till just den jag är
Hur gör jag då?
När det blir verklighet för mig att min bror inte längre finns?

Du vet inte
Jag vet inte
Ingen vet
Och det skrämmer mig!



Detta skrev jag för exakt 1 årsen och det enda som har ändrats är tiden!
Jag känner precis likadant idag, precis likadant...
Bara ett år senare!